Ja jag har en helt fantastisk morfar, han bor långt ifrån oss och har alltid gjort det. När jag var yngre fick jag åka tåg till morfar och han kom och mötte mig på stationen. Min morfar har aldrig haft körkort, han har kört moped och gräsklippare... Uppfinnar-Jocke, lite sån är min morfar, han hittar på lösningar på kluriga problem och bygger egna prylar av olika slag. Dom senaste åren har min morfar haft problem med hälsan men kämpat på ändå med sitt hus på den lilla gatan i den lilla staden, huset som han själv byggt en gång.
Så blev det till sist dags att inse att det är jobbigt att ta hand om ett hus med trädgård själv när man är gammal och har problem med hälsan, så för två år sedan flyttade min morfar till en lägenhet på tredje våningen i en lite större stad. I lägenheten bor min morfar och hans Katt, Tusse en ganska skygg katt som mest gillar min morfar. Tidigare i år var min morfar mycket sjuk, problem med hjärtat. Men efter en lyckad pacemaker-operation blev han mycket bättre. Det kanske är nu jag ska berätta att min fantastiska morfar är 94 ÅR... Efter operationen har min morfar haft problem med oförklarliga svimningsanfall och efter ett sådant för två veckor sedan, ramlade han ur sängen och bröt nacken. Som tur är har min morfar en fantastisk "gammal" granne som brukar hjälpa honom och hon är ambulanssjukvårdare. Hon fick ringa sina kollegor och min morfar fick åka till ett stort sjukhus i en ännu större stad. Väl där fixerades hans nacke i en speciell hals-krage och efter några dagar där, transporterades han tillbaks till den lite mindre stadens sjukhus.
Väl där blev min morfar väldigt väldigt sjuk, han fick en massa följdsjukdomar och dessutom en livshotande infektion. Det gick så långt att sjukhuset ringde till min mamma och bad oss komma, dom ringde till och med två gånger, då förstår man att det är bråttom!
Långt är det att åka i ovisshet och värre att sen komma fram och inte bli igenkänd av sin egen morfar. Min fantastiska fina morfar bara låg där, han var så sjuk så sjuk, ibland gjorde han andningsuppehåll på närmare en minut. Vi var säkra på att han skulle dö, doktorerna och sköterskorna var säkra på att han skulle dö.
Min mamma och jag satt hos honom hela natten, ingen borde behöva dö ensam. Vi satt i varsin stol och turades om att vaka över honom, han ville hålla handen hela tiden så min mamma fick hänga över sänggrinden och sova.
Döm om vår förvåning nästa morgon när han plötsligt känner igen oss och kan prata några ord iallafall.
När doktorn går ronden och berättar för honom hur sjuk han varit och att dom inte trodde han skulle överleva natten, ser han förvånad ut.
Under dagen sen blir han lite bättre ändå och pratar lite mer sammanhängande, till sist blir vi tvungna att bege oss hem igen den långa vägen. Med bil, tåg, tunnelbana, buss och bil reste vi hem och var rätt så trötta när vi väl kom hem.
Samma vecka på lördagen åkte vi ner till morfar igen, nu var han bra mycket piggare! Han satt till och med upp i en stol och åt mat. Efter att ha vägrat mer dropp hade doktorn frågat om han ville dö, men det ville han inte sa han och då var han tvungen att äta och dricka. Han satt där och drömde om ett stort glas riktigt kallt vatten, härligt!
I tio långa veckor måste hans nacke vara fixerad, nackkragen är obehaglig och skaver och blir varm så den gillar han inte. Efter att ha åkt runt och engagerat lite släktingar som har närmre att hälsa på honom lämnade vi honom för den dagen. Kvällen tillbringades i morfars lägenhet med att min mamma och jag satt som prinsessan på ärten på morfars säng och såg på körslaget, då fick vi nästa hemska besked, min mammas bror hade gått bort, så obegripligt, så hemskt, så fruktansvärt tragiskt.
Söndagen var vi hos min morfar igen och han såg piggare och piggare ut. Han begärde att min mamma skulle förevisa allt som fanns i garderoben och sen pekade han ut saker som saknades bla plånboken som vi hittade direkt och sen skulle han bestämt kolla om det fanns en fickkniv. Min mamma sa som man säger till barn att man får inte bära kniv, då svarade min gamle morfar "en hantverkare går ingenstans utan en kniv". Han hade rätt efter en stunds letande fann vi kniven, snacka om att ha koll. Jag tror kniven är för honom vad våra mobiltelefoner är för oss:-)
Någon dag senare kunde min morfar gå med rullatorn och även sitta upp en lite längre stund trots smärtorna i nacken. Så igår ringde redan vårdplaneringen och vill skicka hem min fantastiska morfar. Han vill gärna hem till katten men jag tror inte riktigt min morfar och vi har samma tanke med hur mycket hjälp han kommer behöva...
Pustar ut för den här gången och ser fram emot ännu en tid med min fantastiska gamla morfar<3
